En liten försmak på helvetet....

Jepp. Så har min eftermiddag känts. Två övertrötta barn och en mamma med kort stubin. Härligt!

Jag har flera gånger reflekterat över vilken skillnad det är på barnen när jag är själv med dem och när H är med. Det är som natt och dag. När jag är själv med dem lyssnar de ingenting på vad jag säger. Det spelar ingen roll om jag lugnt försöker förklara eller om jag tar i.

Jag tror inte jag själv insett hur mycket överstyr det faktiskt gått...

Det har gått så långt att jag inte skulle ge mig iväg själv med bägge barnen. De är helt vilda. Visst alla barn är väl vilda men jag känner att inte ens om det skulle vara för något farligt skulle de lyssna på mig. Vilda på ett sätt att om jag träffat dem hade jag tyckt föräldrarna var dumma i huvudet som inte hade koll på sina jävla ungar.

Det är så förbannat knäckande och får mig att må riktigt dåligt. Jag orkar inte ha det så här, jag börjar tycka illa om att vara själv med dem för jag vet att det innebär bara bråk och total förstörelse. Om jag säger till på skarpen brukar de oftast bara flina och gå därifrån. Frustrationen då är mindre trevlig.

Från och med idag är det slut på daltandet.

Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Men gud vad fina de är när de sover och jag imponeras av deras uppfinningsrikedom!

<3